Jag har inte varit ateist länge. Runtomkring 3-4 år, inte mer. Som liten var jag väl lika sekulär som någon annan, men så någonstans i och med att jag började gymnasiet blev jag djupt troende och förblev det i några år, innan jag förkastade Gud definitivt.

Jag minns inte hur mina tankegångar gick på den tiden då jag var troende. Jag var inte fundamentalist, men jag såg Guds existens som något självklart, något som inte kunde motbevisas. Jag hade en tendens att se på ”ofrälsta” som mindre lyckligt lottade än mig själv, som ju faktiskt funnit den rätta vägen. Denna inställning var något som tog sig uttryck väldigt sällan, men den fanns där ändå.

En sak är väldigt fascinerande, skrämmande och lite deprimerande. När jag ser tillbaka på min tid som djupt troende så ser jag inte tillbaka på en tid då jag var mindre vetande eller ignorant eller ledsen. Nej. Jag ser tillbaka på en tid då jag var lycklig. Min tro på Gud gjorde mig stark och gav mig hopp och liv. Tiden har förmågan att framställa det förflutna i bättre dager än de förtjänar, men i många avseenden så är jag säker på att min gudstro gjorde mitt liv bättre. När jag ser på naturens under idag och ser skönhet, så kunde jag då se på samma under men se en annan skönhet. En skönhet som var av Gud skänkt, och det var en gåva som jag kanske inte uppskattade mer på den tiden än nu, men jag uppskattade den minst lika mycket.

Det händer att jag saknar Gud. Gud var länge en intim del av mitt liv, en aldrig förebrående lyssnare och en hjälp i vardagen. Min nya ”tro” ger mig bara vad jag kallar för ”verkligheten”, och ibland behöver jag något annat än vad den innefattar.

Jag övergav Gud och jag kommer aldrig vända tillbaka, men jag tänker inte glömma det goda som Hen skänkte mig.

- Quiquid latine dictum sit altum viditur.

Det här är en fin sketch. Den är fundamentalt motsatt mina åsikter om verkligheten, men den är fin, och den försöker förmedla ett bra budskap. Således, here it is:

- Quiquid latine dictum sit altum viditur.

Jag har lagt märke till en sak. Jag är en rätt usel människokännare. Sedan är det ju lätt att säga bara så där. Vem kan egentligen skaffa sig en någorlunda korrekt uppfattning om människor utan längre samvaro? Men jag är helt seriös. Jag är värdelös på just det här området. När jag tänker tillbaka så har jag insett att i stort sett alla antaganden jag gjort om folk har visat sig vara helt åt skogen.

Med andra ord ännu en sak jag behöver ha i åtanke. Men hur har man det i åtanke? Hur blir man bättre? Antar att jag hittills helt enkelt gjort feltolkningar av människors åsikter, språk och utseende. Jag har en finfin (och undermedveten) strategi för att sätta in folk i fack, och den fungerar ju. I slutänden hamnar folk där de ska vara. Men min första bedömning har av någon anledning en tendens att bli helt fel. Är det för att jag är för godtrogen? Jag köper på direkten den fasad som folk sätter upp när de träffar nytt folk (och ibland aldrig släpper)? Det är möjligt. Om så är fallet finns det två strategier jag kan ta i bruk nu. Ingen av dem utesluter den andre. För det första, ta det lugnt med bedömningarna. Vänta så länge jag kan med att sätta in folk i fack, så att jag inte behöver spendera tid och energi på att sedan lyfta över dem till det rätta facket. För det andra, bli mindre godtrogen. Vara lite mer medveten om hur folk beter sig när de träffar nya människor (och där är ju jag själv ett bra första försöksobjekt), och lära mig att tolka vilka fasader som döljer vilka människor.

Det här låter nu rätt känslokallt och beräknande märker jag. Men så är det.

Quiquid latine dictum sit altum viditur.

Var på väg till uni i morse. Just när jag skulle gå över vägen vid rondellen så såg jag en rad med människor som gick längs gångvägen, och då slog mig en tanke. Vi är som Lemmings. I stort sett är vi likadana, men alla har sin uppgift att utföra. Om en eller två faller bort gör ingenting i de flesta fall (för samhället i stort, då), och ibland är det till och med så att någon behöver falla mellan stolarna. Så funkar Lemmings. Så funkar vi.

- Quiquid latine dictum sit altum viditur.

Jag har tjatat en del om terrorism, men nu idag satt jag och pratade med en kompis och lyckades äntligen förmedla i ord på ett enkelt sätt hur jag känner inför frågan, så det får bli lite mer tjat.

Terrorister och USA är som ett bortskämt barn och en curlingförälder!

Så fort terroristerna säger att de ska göra ditt eller datt så blåser USA upp det och blir om sig och kring sig nåt fruktansvärt. Detta är i led med folks reaktion i allmänhet mot terrorister, så att jag nu klankar ner på USA är lite orättvist, men det blir lättast så. Varför är nu denna reaktion fel, då? Jo, för att det bara leder till uppmuntran. Självklart ska hot tas på allvar. Något annat är bara dumt. Men att likt en bortskämmande förälder bli blind för allt annat än ens barn och vad som är bäst för barnet är fel. Det ger barnet mer uppmärksamhet än det behöver, och kan i slutänden leda till ett något drygt barn utan verklighetsuppfattning.

Terrorism är ett reellt problem som ska tas med i beräkningarna, men det finns värre.

- Quiquid latine dictum sit altum viditur

I allt vi gör finns det ett språk, och om man lyckas lära sig det språket får man ut så väldigt mycket mer av det man gör.

Lyssna på en låt med text på ett språk du inte förstår. Du kan tycka att det är en bra låt utan att förstå orden, men du kommer att få en djupare förståelse för låten om du lär dig språket. Samma fenomen kan man hitta i poesi, skönlitteratur, filmer, spel osv. Det finns möjlighet (av varierande slag) att njuta av produkten, men om man lär sig språket som används kommer man att förstå mer och, i de flesta fall, få en bättre upplevelse.

Nu är det så, tror jag, att det finns fler språk än det talade och skrivna. Det finns ett kunskapsspråk, ett symbolspråk, och detta återfinns i i stort sett alla aktiviteter. Låt oss ta fotboll som exempel (eftersom jag skulle tala för döva öron om jag försökte mig på kendo). Det är möjligt att se på en fotbollsmatch och njuta av den utan att ha någon djupare förståelse för reglerna och utan att själv någonsin sparkat på en fotboll. Det går. Ponera nu att man kan regelboken utan och innan, genast har man lärt sig en till del av språket ”fotboll” och kan få större behållning av att sitta i diskussionsgruppen ”fotbollsmatch”. Man kan kommentera på domarnas okunnighet för glatta livet. Ponera vidare att man själv tränat fotboll i några år. Ytterligare kunskap har man nu i språket, och kan analysera och ta del av de enskilda spelarnas skicklighet. Man kan se en skruv där och en sjumilaklivsmanöver (jag kan inget om fotboll!) där, man blir en del av matchen på en helt annan nivå än en nybörjare i språket någonsin kan vara.

Detta är giltigt för många saker. Film, tex. Om man förstår hur filmer är uppbyggda och de knep som används i filmproduktion så kan man komma att uppskatta filmer på ett helt annat plan än någon som inte är insatt. Samma sak med litteratur, musik, virkning, mat, spel, foto, hundar, hästar, katter osv. osv.

Medveten kunskap om detta tror jag kan vara ett viktigt verktyg i relationer. Är man på helt olika nivåer inom ett område så måste man försöka finna ett läge att prata om saken (om man ska prata om saken) där båda hänger med. Att prata akademikersvenska med en som just börjat lära sig språket är ingen god idé, och om man envisas så leder det bara till missförstånd och, i värsta fall, ett motstånd mot språket från nybörjarens sida.

Detta är något jag behöver arbeta på.

- Quiquid latine dictum sit altum viditur.

Nyligen föll det en hel del snö. Genvägen jag brukar ta bakom ett hus (tror jag säkert sparar en halv minut på det!) blev helt översnöad. Igår valde jag att gå runt, för mina skor var helt enkelt inte passliga för att klumsa genom djupsnö. Nu är det dock så att jag inte är ensam om att bruka nyttja denna genväg. På vägen hem igår var det någon som tagit mod till sig och trampat upp en uppsättning fotspår att gå i, en uppsättning som så klart alla andra var snabba på att utnyttja. I morse hade den en gång helt översnöade genvägen blivit till en fin upptrampad stig. Detta trots att genvägen i fråga inte besparar folk mer tid än någon minut på sin höjd, beroende på var man bor.

Detta är precis som med vatten. Vatten söker hela tiden efter den enklaste vägen, och så fort som lite vatten lyckats slipa upp en fåra åt något håll så följer genast mer vatten efter. Hur mycket kortare väg det är än tidigare är irrelevant. Vatten är binärt. Kortare eller inte kortare (eller egentligen ”lättare eller inte lättare”, men det blir lättare att prata så här). Det är de enda två värdena som variabeln kan ha. Är det kortare (så ifall det bara är lite kortare eller en tidsvinst på åtskilliga timmar) så kommer det att där bildas en fåra följt av en bäck följt av en forsande flod. Så är det.

Och så är vi.

- Quiquid latine dictum sit altum viditur.

svänger saker helt enkelt åt fel håll.

- Quiquid latine dictum sit altum viditur.

Det är länge kvar än, men jag har börjat spåna på idéer. Tre stycken har jag fastnat för så långt:

1. Undersöka hur dator/tv-spel används och kan användas i undervisningen. Kan man lära sig av spel? Fungerar som komplement? Eftersom jag själv är väldigt intresserad av spel och särskilt dess litterära värde så skulle jag finna mycket nöje i att kunna finna stöd för användandet av det i undervisning.

2. Undersöka hur utbredda övningar där man får försöka leva sig in i andras situationer är. Tex genom debatter där man får till uppgift att försvara en position som man själv inte står för, och dylikt. Jag har en känsla av att det borde kunna användas mer skolväsendet igenom, men jag har inga data att basera detta antagande på. Om det är som jag tror, så tror jag vidare att samhället i stort skulle tjäna mycket på att implementera mer perspektivsövningar. Mer förståelse skulle införas på internationell, nationell, ideologisk likväl som privat nivå.

3. Undersöka hur smileys har påverkat skriftspråket. Stora delar av ungdomskulturen (och många andra) har tagits med storm av införandet uttryckssymboler av olika slag. Eftersom barn av idag växer upp i en internetkultur där användandet av uttryckssymboler är ständigt närvarande så kommer det att befästas som en del av deras skriftspråk (och möjligen andra delar av språket). Detta kommer man inte undan, om det inte blir en helomvändning av något slag. Om, säg, 40 år kommer hela den arbetsföra befolkningen att ha uttryckssymboler som en del av deras språk, och vad detta beror på och vad det kan ge för fördelar och nackdelar är något som jag definitivt tycker skulle vara intressant att undersöka.

Intressant. Jag har tänkt mest på 1, men trots det har jag fått ner mer om 2 och 3. Hur som helst, jag tror att 2 är den som vore lättast att göra en undersökning på. 1 och 3 kräver båda väldigt mycket tankeverksamhet bara för att jag ska få ordning på tankarna och lista ut vad det är jag ska undersöka. Samtidigt är 1 och 3 de som känns intressantare att arbeta med. De undersökningar som skulle kopplas lättast till mitt framtida yrke torde vara 1 och 2, så på den punkten faller 3 litegrann, även om den går att få in där med. 2 skulle jag kunna dra privata slutsatser ifrån som är lättare att implementera i undervisningen än 1.

Får passa på att tacka de som givit upphov till dessa idéer. Ni vet förhoppningsvis vilka ni är.

Får tänka vidare på detta. Spännande :)

- Quiquid latine dictum sit altum viditur.

Är väldigt fascinerad av så kallade memes. Tror jag skrivit nåt om dem tidigare, men osäker. Tycker tanken om dem behöver spridas vidare, i alla fall, men orkar inte just nu skriva nåt om dem. Wikipedia till räddningen!

A meme (pronounced /ˈmiːm/, rhyming with ”cream”) is a postulated unit of cultural ideas, symbols or practices, which can be transmitted from one mind to another through speech, gestures, rituals or other imitable phenomena. (The etymology of the term relates to the Greek word μιμητισμός (pronounced /mɪmetɪsmos/) for ”something imitated”.) Supporters of the concept regard memes as cultural analogues to genes, in that they self-replicate and respond to selective pressures.

Så. Nu har jag verkat för att sprida memen om memes vidare.

- Quiquid latine dictum sit altum viditur.

Uppdatering:

Vet inte riktigt varför jag inte kollade på svenska Wikipedia… Men nu har jag gjort det.

Som exempel på memer gav Dawkins melodier, slagord (catch-phrases), trosföreställningar, klädmoden, sätt att tillverka krukor (ways of making pots), och teknologin bakom byggandet av valv.

Var ett lite lättare sätt att uttrycka det på.