Läste för ett tag sedan Thomasevangeliet. Några av er kanske tänker: ”Hallå! Det finns väl inget Thomasevangelium, eller?”. Sanningen att säga så finns det faktiskt det, fast detta är nu inte accepterat av någon av de större grenarna inom kristendomen (kanske inte av någon. Osäker). Den är klassificerad som gnostisk vilket gör det till en självklarhet att kyrkan är mindre än villig att omfamna den. Evangeliet upptäcktes 1945 i Nag Hammadi, Egypten, tillsammans med 52 andra gnostiska texter. Just den här texten, Thomasevangeliet, framställs som skrivet av Jesus tvillingbror och innehåller ett antal av Jesus uttalanden.
Hursomhelst, jag har läst det. Det är inte särskilt långt, men ganska mystiskt. Mycket kände jag igen från bibeln, men ännu mer var för mig nytt, och många av de delar jag kände igen hade vändningar och lite andra utseenden. I jämförelse med de bibliska evangelierna fann jag det här evangeliet som varande, på något sätt, djupare. Vidare så medan jag fann de bibliska evangelierna som oklara och svåra att förstå på vissa ställen så är Thomasevangeliet på det viset hela tiden. Man skulle kunna anta att allt bara är en massa babbel och sedan inte tänka mer på saken, men det tycker jag vore väldigt synd. Det känns som om det finns något gömt bakom all den där mystiken. Nu har jag läst den en gång och senare ska jag återvända till den och läsa igenom mer ordentligt.
En sak som verkligen störde mig dock, var referensen till kvinnor i det sista kapitlet. Varför måste det alltid göras skillnad? Läs själva (kommer dock inte försöka mig på att översätta texten från engelska då risk finns att jag missar någon nyansskillnad som de första översättarna var medvetna om):
Simon Peter said to them, “Mary should leave us, for females are not worthy of life.” Jesus said, “Look, I shall guide her to make her male, so that she too may become a living spirit resembling you males. For every female who makes herself male will enter heaven’s kingdom.”
- The Gospel of Thomas, 114:1-3
Jag antar att detta skulle kunna vara någon klyftig analogi eller inneha någon annan djupare mening, men varför alltid den här parallellen till män mot kvinnor? Liknande delar existerar överallt! Det finns genom hela bibeln, genom hela koranen, och nu tydligen i dessa gnostiska texter också. Dessa urkunder är förvisso barn av sin tid, men det betyder inte att det är rätt eller att jag behöver tycka om det. Jag tycker det får texterna att förlora så väldigt mycket i trovärdighet. Jag kan läsa en text och tycka att den verkar riktigt vettig, som i fallet med Thomasevangeliet, och sedan dyker nåt sånt här upp.
Det är verkligen synd.
- Quiquid latine dictum sit altum viditur.
Jag smyger in här och lämnar några vittnesbörd från de tidiga kyrkofäderna, så att din besvikelse kanske kan ”vägas upp”. :)
Origenes (185-254): ”Den Heliga skrift sätter inte mannen mot kvinnan efter deras kön. Inför Gud är könsskillnaden ingenting.”
Clemens av Alexandria (150-215): ”Kvinnan har samma andliga värde som mannen. Båda har samme Gud, samme lärare, samma Kyrka. De andas, ser, hör, vet, hoppas och älskar på samma sätt. De som har samma liv, nåd, och frälsning är kallade till att leva på samma sätt.”
Gregorios av Nyssa (335-394): ”Kvinnan är Guds avbild på samma sätt som mannen. Båda könen har lika värde. De är lika i dygd och lika i kamp. Skulle en man kunna tävla med en kvinna som lever sitt liv med kraft och övertygelse?”
Tertullianus (160-220): ”De ber tillsammans, de lär av varandra, uppmuntrar varandra och stödjer varandra. De är jämlika i Guds Kyrka, jämlika i Guds festmåltid, de tar lika del i svårigheter, förföljelser och tröst.”
Basileios av Caesarea (330-379): ”I det andliga kriget har kvinnorna inte utmärkt sig mindre än männen, somliga av dem snarare mer. Det var inte bara män som följde Jesus, utan också kvinnor, och han lät sig hjälpas av både kvinnor och män.”
osv…
av: antsva den 5 juli, 2009
, kl. 10:23 f m
Jag tackar för den inblicken :)
Det är bara synd att kristenheten i allmänhet fortsätter att ha en något nedvärderande kvinnosyn, trots dessa kyrkofäders uttalanden. Det är ju dock något som verkar ändras så sakteliga.
Tack för inlägget.
av: Anders den 5 juli, 2009
, kl. 10:44 f m
Jag tror att det är viktigt att göra vissa distinktioner när man har att göra med kvinnosyn i traditionella samhällen.
Det är ingen mening i att försöka förneka att dessa samhällen förutsatte en viss ojämlikhet vad gäller t.ex. sociala funktioner män och kvinnor emellan. Detta klingar givetvis illa med vår moderna sensibilitet, då vi i västvärlden har haft som vana att ända sedan franska revolutionen förlägga livets själva tyngdpunkt och meningsfulla aktivitet till just ett sådant socio-politiskt, ”yttre” plan.
Men man måste vara försiktig så att man inte projicerar modernt sekulära prioriteringar på traditionella samhällen, som var djupt religiösa. Detta innebär inte minst att de, för att uttrycka det enkelt, såg meningen med livet på ett ”hinsides” plan – de strikt utomvärldsliga och därmed ”metasociala” värden. För detta perspektiv kommer världen alltid att vara världen; tillvarons motsatsspel är vad den är, med allt vad det innebär av socio-politisk ojämlikhet – men vad som i forna tider räknades var inte detta, utan som t.ex. hos de anföra kyrkofäder de andliga värdena.
Idéhistoriskt sett är det intressant att notera hur antikens och medeltidens människor inte led brist på jämlikhetsdoktriner – men denna jämlikhet föreställde man sig alltid som föreliggande på ett hinsides plan. Först i och med renässansen och den påföljande ”upplysningstiden” kom dessa ideal att så att säga dras ned på jorden, sekulariseras och stöpas om i en helt igenom inomvärldslig skepnad. Detta kan man tycka vad man vill om, men det ankommer strängt taget inte på religionerna i fråga.
Därmed inte sagt att kristenheten inte i breda drag faktiskt har laborerat med en stark misogyni; men problemet upplöses i proportion till att ens studium fördjupas, skulle jag vilja påstå.
av: antsva den 5 juli, 2009
, kl. 11:01 f m
På ”den tiden” var ju, som du nämnt, kvinnosynen annorlunda och man reflekterade inte över den något nämnvärt. Detta till viss del för att det fortfarande fanns en praktisk nytta i att dela in kvinnor och män i olika fack med olika roller och arbetsområden. I mänsklighetens begynnelse (långt innan Jesus och komapni) var det en fråga om att överleva. Det var lättast att överleva om kvinnorna, som var låsta till sina barn genom havandeskap och amning, stannade kvar i hemmet medans männen gav sig ut för att hämta mat. Således skedde en helt legal uppdelning av könens roller.
Könsuppdelningen levde sedan kvar, och gör det fortfarande, in i en tid där den inte längre fyller en funktion. Det är inte så att religionen egenhändigt upprätthållit denna uppdelning, för det är djupt rotat i varje människas psyke och således något som vi alla är ”skyldiga” till.
Det som jag så att säga anklagar religion för (och eftersom kristendom är den enda som jag har mer inblick i så är det väl den som är den enda jag med rätta kan anklaga) är dess skrifter som uppbärs som någon sorts moralisk standard och grundpelare för hur människor ska leva sitt liv. Dessa skrifter är skrivna i en tid då det var mer försvarbart att ha förekomst av visst kvinnoförtryck, men den tiden lever vi inte längre i. Det är inte bra att försvara nutida handlingar med dåtida moral.
av: Anders den 5 juli, 2009
, kl. 11:54 f m
Nog för att de båda könen har haft (och fortfarande har) olika roller att spela – men kan kvinno-”förtryck” någonsin vara försvarbart? Det låter som en farlig utilitarism. Vi får inte glömma att traditionella samhällen ser på könen som *kvalitativt* åtskilda; dagens existentialistiska och postmodernt populära skolbildningar om social konstruktion är en helt och hållet ny idé.
Religionen och dess skrifter ställer som bekant upp objektiva anspråk rörande verklighetens natur – detta är ju så att säga den bärande idén i alla metafysiska läror – men dessa anspråk har olika formella uttryck. I kristendomen, liksom de abrahamitiska religionerna i stort, ställs ”grundpelaren” (som du nämner) upp med distinkt moraliska förtecken; men det finns ingen anledning att bli hypnotiserad av detta, särskilt inte som att nämnda religioner alltid innehåller en djupdimension i vilken det är möjligt att transcendera skenbart trångsynta ramverk. Men detta sker i min mening genom att kontemplera ramverkets djup, inte genom att låta sig avskräckas, avvisa dem och hemfalla åt ”ikonoklasm”.
Jag skulle vilja säga att det väsentligen inte handlar om en ”moralisk standard” för hur människor ska ”leva sina liv”; vad religionen anbelangar är detta snarare ett uttryckssätt som går ut på att förmedla, rätt och slätt, en ”anpassning till verkligheten” som är lättförståelig för alla människor. Men en djupdimension finns för den som önskar. Religion är väsentligen metafysisk, och det är i den dimensionen det är nödvändigt att börja om man vill få grunderna för alla ”föreskrifter” klar för sig.
Man behöver inte hänga upp sig på de moraliserande kategorier med vilka denna metafysik har specifikt tagit sig uttryck i västvärlden. En moraliserande och doktrinärt innehållslös protestantism är också en väldigt ny idé.
av: antsva den 5 juli, 2009
, kl. 12:16 e m
… detta kanske kan vara av intresse:
http://aperennial.wordpress.com/2008/08/25/intellige-ut-credas/
av: antsva den 5 juli, 2009
, kl. 12:22 e m
Dåligt ordval av mig ska jag börja med att säga. ”Förtryck” var det inte ursprungligen fråga om, utan om ett av båda könen fördelaktigt utbyte. Ber om ursäkt för den.
Jag håller med i allt det som du säger, men problemet ligger i att det du beskriver är hur religion och kön -borde- betraktas, inte hur det -faktiskt- betraktas i en stor del av samhället. Jag vill påstå att Sverige ligger rätt långt fram i utvecklingen mot könsneutralitet, men ändå är vi långt ifrån där än.
Jag tycker nog att det nästan är viktigt att hänga upp sig på de ”moraliserande kategorier”na, för det är ju där vi finner problemen. När folk låter heliga skrifters moral skriva över deras egna så blir det lätt problem, för den moral som finns där är inte kompatibel med det samhälle vi lever i nu.
Att eftersträva tex en ”moraliserande och doktrinärt innehållslös” trosuppfattning av något slag ser jag som något väldigt bra och ett mål som, tror jag, är tvunget att uppnås om religion ska få ha en plats i samhället.
av: Anders den 5 juli, 2009
, kl. 12:30 e m
Det jag menade var att de för oss mest välbekanta religionerna använder sig av ”moraliserande kategorier” för att uttrycka sin metafysiska kärna. Den kärnan finns där oavsett hur långt samhället är från sitt ideologiskt-utopiska tillstånd. Jag tror det är en fråga om att skifta sin uppmärksamhet till ett plan som övergår det strikt socio-politiska, vari det är lätt att fastna.
Jag förstår det som att du menar att det är en dålig sak när folk låter ”sina egna” moraliska uppfattningar kullkastas utifrån, i det här fallet av heliga skrifter. Men isåfall är det väl kontraproduktivt att påtala den ”nya” moralen och eftersträva en förbättring på området? ”Vem” är det isåfall som bedriver moraliserandet, och med hjälp av vilka referensramar – och varför är de giltiga?
av: antsva den 5 juli, 2009
, kl. 12:49 e m
Jag vill påstå att det är en fundamental skillnad mellan den moral som finns i heliga skrifter och den ”nya” moralen. Heliga skrifters moral är milstolpar i samhällets moraliska utveckling. Men de är milstolpar som står många många mil bakom vad dagens moral har blivit.
Den enkla anledningen till varför den nya moralen är bättre än den från heliga skrifter, är att den utvecklas. Den stagnerar inte. Den uttalar sig inte om vad som är definitivt rätt och fel, utan den säger vad som är rätt och fel -just nu-. Om 100 år kommer denna moral se helt annorlunda ut.Om man utgår från heliga skrifters moral finns det ingen utveckling. Den utveckling i moral som skett inom kristendomen bygger inte på att någon del av bibeln utvecklats, utan genom att de människor som studerat texterna utvecklats och blivit mer och mer öppna för allt friare tolkningar av dessa texter.
Den som ”bedriver moraliserandet” är ingen person, utan det är ett samhälle som är satt i ständig förändring. Jag skulle vilja likna samhällets utveckling med en organisms utveckling genom mutationer. Någonstans i samhället uppstår det en mutation (en idé) som påverkar samhället på antingen ett bra eller dåligt sätt. Visar det sig vara ett dåligt sätt, så gör sig samhället av med den idén. Visar det sig vara ett bra sätt tar samhället till sig idén. uppkomsten av idéer och omfamnandet eller avskaffandet av dem sker kontinuerligt hela tiden utan att något överhuvud sitter och kontrollerar saken. Moraliserandet som bedrivs görs så av den enda som det kan bedrivas av, nämligen oss människor, och det gör vi i en omedveten och ostyrd process.
av: Anders den 5 juli, 2009
, kl. 1:13 e m