Den enkla anledningen till varför den nya moralen är bättre än den från heliga skrifter, är att den utvecklas. Den stagnerar inte. Den uttalar sig inte om vad som är definitivt rätt och fel, utan den säger vad som är rätt och fel -just nu-. Om 100 år kommer denna moral se helt annorlunda ut.Om man utgår från heliga skrifters moral finns det ingen utveckling. Den utveckling i moral som skett inom kristendomen bygger inte på att någon del av bibeln utvecklats, utan genom att de människor som studerat texterna utvecklats och blivit mer och mer öppna för allt friare tolkningar av dessa texter.

Den som ”bedriver moraliserandet” är ingen person, utan det är ett samhälle som är satt i ständig förändring. Jag skulle vilja likna samhällets utveckling med en organisms utveckling genom mutationer. Någonstans i samhället uppstår det en mutation (en idé) som påverkar samhället på antingen ett bra eller dåligt sätt. Visar det sig vara ett dåligt sätt, så gör sig samhället av med den idén. Visar det sig vara ett bra sätt tar samhället till sig idén. uppkomsten av idéer och omfamnandet eller avskaffandet av dem sker kontinuerligt hela tiden utan att något överhuvud sitter och kontrollerar saken. Moraliserandet som bedrivs görs så av den enda som det kan bedrivas av, nämligen oss människor, och det gör vi i en omedveten och ostyrd process.

Jag förstår det som att du menar att det är en dålig sak när folk låter ”sina egna” moraliska uppfattningar kullkastas utifrån, i det här fallet av heliga skrifter. Men isåfall är det väl kontraproduktivt att påtala den ”nya” moralen och eftersträva en förbättring på området? ”Vem” är det isåfall som bedriver moraliserandet, och med hjälp av vilka referensramar – och varför är de giltiga?

Jag håller med i allt det som du säger, men problemet ligger i att det du beskriver är hur religion och kön -borde- betraktas, inte hur det -faktiskt- betraktas i en stor del av samhället. Jag vill påstå att Sverige ligger rätt långt fram i utvecklingen mot könsneutralitet, men ändå är vi långt ifrån där än.

Jag tycker nog att det nästan är viktigt att hänga upp sig på de ”moraliserande kategorier”na, för det är ju där vi finner problemen. När folk låter heliga skrifters moral skriva över deras egna så blir det lätt problem, för den moral som finns där är inte kompatibel med det samhälle vi lever i nu.

Att eftersträva tex en ”moraliserande och doktrinärt innehållslös” trosuppfattning av något slag ser jag som något väldigt bra och ett mål som, tror jag, är tvunget att uppnås om religion ska få ha en plats i samhället.

http://aperennial.wordpress.com/2008/08/25/intellige-ut-credas/

Religionen och dess skrifter ställer som bekant upp objektiva anspråk rörande verklighetens natur – detta är ju så att säga den bärande idén i alla metafysiska läror – men dessa anspråk har olika formella uttryck. I kristendomen, liksom de abrahamitiska religionerna i stort, ställs ”grundpelaren” (som du nämner) upp med distinkt moraliska förtecken; men det finns ingen anledning att bli hypnotiserad av detta, särskilt inte som att nämnda religioner alltid innehåller en djupdimension i vilken det är möjligt att transcendera skenbart trångsynta ramverk. Men detta sker i min mening genom att kontemplera ramverkets djup, inte genom att låta sig avskräckas, avvisa dem och hemfalla åt ”ikonoklasm”.

Jag skulle vilja säga att det väsentligen inte handlar om en ”moralisk standard” för hur människor ska ”leva sina liv”; vad religionen anbelangar är detta snarare ett uttryckssätt som går ut på att förmedla, rätt och slätt, en ”anpassning till verkligheten” som är lättförståelig för alla människor. Men en djupdimension finns för den som önskar. Religion är väsentligen metafysisk, och det är i den dimensionen det är nödvändigt att börja om man vill få grunderna för alla ”föreskrifter” klar för sig.

Man behöver inte hänga upp sig på de moraliserande kategorier med vilka denna metafysik har specifikt tagit sig uttryck i västvärlden. En moraliserande och doktrinärt innehållslös protestantism är också en väldigt ny idé.

Det är ingen mening i att försöka förneka att dessa samhällen förutsatte en viss ojämlikhet vad gäller t.ex. sociala funktioner män och kvinnor emellan. Detta klingar givetvis illa med vår moderna sensibilitet, då vi i västvärlden har haft som vana att ända sedan franska revolutionen förlägga livets själva tyngdpunkt och meningsfulla aktivitet till just ett sådant socio-politiskt, ”yttre” plan.

Men man måste vara försiktig så att man inte projicerar modernt sekulära prioriteringar på traditionella samhällen, som var djupt religiösa. Detta innebär inte minst att de, för att uttrycka det enkelt, såg meningen med livet på ett ”hinsides” plan – de strikt utomvärldsliga och därmed ”metasociala” värden. För detta perspektiv kommer världen alltid att vara världen; tillvarons motsatsspel är vad den är, med allt vad det innebär av socio-politisk ojämlikhet – men vad som i forna tider räknades var inte detta, utan som t.ex. hos de anföra kyrkofäder de andliga värdena.

Idéhistoriskt sett är det intressant att notera hur antikens och medeltidens människor inte led brist på jämlikhetsdoktriner – men denna jämlikhet föreställde man sig alltid som föreliggande på ett hinsides plan. Först i och med renässansen och den påföljande ”upplysningstiden” kom dessa ideal att så att säga dras ned på jorden, sekulariseras och stöpas om i en helt igenom inomvärldslig skepnad. Detta kan man tycka vad man vill om, men det ankommer strängt taget inte på religionerna i fråga.

Därmed inte sagt att kristenheten inte i breda drag faktiskt har laborerat med en stark misogyni; men problemet upplöses i proportion till att ens studium fördjupas, skulle jag vilja påstå.

Det är bara synd att kristenheten i allmänhet fortsätter att ha en något nedvärderande kvinnosyn, trots dessa kyrkofäders uttalanden. Det är ju dock något som verkar ändras så sakteliga.

Tack för inlägget.

Origenes (185-254): ”Den Heliga skrift sätter inte mannen mot kvinnan efter deras kön. Inför Gud är könsskillnaden ingenting.”

Clemens av Alexandria (150-215): ”Kvinnan har samma andliga värde som mannen. Båda har samme Gud, samme lärare, samma Kyrka. De andas, ser, hör, vet, hoppas och älskar på samma sätt. De som har samma liv, nåd, och frälsning är kallade till att leva på samma sätt.”

Gregorios av Nyssa (335-394): ”Kvinnan är Guds avbild på samma sätt som mannen. Båda könen har lika värde. De är lika i dygd och lika i kamp. Skulle en man kunna tävla med en kvinna som lever sitt liv med kraft och övertygelse?”

Tertullianus (160-220): ”De ber tillsammans, de lär av varandra, uppmuntrar varandra och stödjer varandra. De är jämlika i Guds Kyrka, jämlika i Guds festmåltid, de tar lika del i svårigheter, förföljelser och tröst.”

Basileios av Caesarea (330-379): ”I det andliga kriget har kvinnorna inte utmärkt sig mindre än männen, somliga av dem snarare mer. Det var inte bara män som följde Jesus, utan också kvinnor, och han lät sig hjälpas av både kvinnor och män.”

osv…