(Varning: Följande kan vara svårt att hänga med i. Skrev bara vad jag tänkte)

Låt mig dela med mig av en allmän tanke om religion:

Låt oss anta att islam är religionen. Den sanna religionen. Varför skulle Gud (eller Allah, om så föredras) sända sin budbärare (Muhammed) till just det arabiska hörnet av världen? Självklart, Hans meddelande är idag rätt välspritt, men det var inte fallet när det kom. Var det för att folket i just den regionen var ovanligt gudfruktiga och rättfärdiga? Det torde knappelunda vara fallet då en av de värsta synderna i enlighet med islam är att tillbe andra gudar, och den arabiska kulturen vid denna tid bestod av stammar som var och en hade sin egen gud. (Värt att nämna är att detta är slutledningar som jag själv dragit från historie- och religionslektioner några år bakåt i tiden. Alltså finns risk för oegentligheter i mitt argument.)

En annan anledning till varför just araberna blev välsignade med Guds meddelande skulle kunna vara att de var ättlingar till Ismael, Abrahams son, och således… förtjänade det, på nåt vis. Det får mig dock att undra. Kan en persons ättlingar verkligen sägas vara begränsade till ett specifikt folk? Visst, vid denna tid var globaliseringen inte riktigt lika långt framskriden som idag. Men ändå, borde inte ättlingarna vara rätt så väl utspridda efter en sisådär 2500 år, och inte koncentrerade till ett enda folk?

Detsamma gäller för kristendomen. Jesus dog vid en ålder av någonstans runtomkring 33. Han hade aktivt spridit sitt (eller snarare Guds) meddelande i tre år (inte särskilt lång tid) och detta gjorde han i ett faktiskt rätt så litet område. Hur kan det vara ett meddelande till världen?

För mig är det uppenbart att så inte var fallet, även om hans ord idag är tillgängliga över hela planeten. Så varför var det just den (ni vet, Israel med omnejd, typ) delen av världen som tilläts Guds ord? För att judarna var där? Kanske, fast de lyssnade dock inte särskilt mycket. Var det för att romarna (som ockuperade landet på den tiden) förtjänade det? Men de var riktigt otroende med tanke på att de inte bara hade en annan gud, de hade flera stycken. Kanske var det alltså så att Kristus sändes dit just för att de, judarna och romarna, behövde vägledning. Men hur kommer det sig att de behövde det mer än resten av världen? (Jag sitter inte inne med några svar, om nån fått för sig det. Jag bara ställer frågor.)

Jag kommer inte diskutera övriga religioner på samma sätt. Dels för att jag inte är så bekant med dem, men mest för att det bara skulle bli en rad med retoriska frågor. Alla religioner har ett djupare syfte. Detta är att lära människor att leva sina liv rätt. Men om denna lärdoms uppdrag är att nå människor, varför är varje religion (i alla fall ursprungligen) så koncentrerade? Varför poppade inte flera Kristus eller Muhammed eller Buddah upp över hela världen för att lära de många folken?

Det är min poäng! Kanske var det just det som hände. Kanske alla religioner egentligen bara är olika perspektiv. Olika sätt att se på samma sak. Kanske Kristus, Muhammed, Buddah och alla andra profeter och visa män genom historien alla hade samma mening och samma uppdrag.

Detta är inte en originell tanke. Det finns faktiskt en religion, kallad Bahá’í, som följer denna tro, mer eller mindre. Min tanke är att detta är ett väldigt logiskt sätt att se på saker och ting. Det känns mycket mer rätt att tänka så än att, till exempel, kristendomen är den sanna tron och att det enda som väntar de otrogna är en enkel biljett till Helvetet. Alla har inte blivit givna samma chans att acceptera kristendomen. Jag var inte där för att lyssna till Jesus själv. Allt jag har att gå på är en 2000 år gammal bok och prästers predikan. Människor i Asien vid Jesus tid hade inte den minsta chans att ens bli medveten om hans existens! Gör det dem till otroende? Och muslimer av idag (om vi fortsätter förutsätta att kristendomen är den rätta tron) har en mycket mindre chans till frälsning än jag eftersom de måste både avsäga sig islam (och i mångt och mycket sin kultur) och acceptera kristendomen, när jag ”bara” behöver acceptera kristendomen.

”Herrens vägar är outgrundliga” är det ofta sagt, och i det här fallet skulle det kunna användas som argument för att kanske muslimerna helt enkelt har blivit satta inför en större utmaning som ett test på deras sanna tro… eller nåt. Men jag skulle vilja tro att: Ja, Herrens vägar är outgrundliga, och ingen av dessa, vore de kristendom, islam, buddhism, hinduism, judendom eller någon annan, är fel.

Så, svaret på frågan i titeln torde, enligt mig, vara: Nej, det finns inte någon falsk religion.

- Quiquid latine dictum sit altum viditur.