Bob-Frank och Gud var kompisar. Den sortens kompisar som håller varandra om ryggen, även när Nån råkas kasta sten i fru Olssons fönster och lämnar nån annan ensam kvar att förklara det hela, som Bob-Frank brukade säga.

Fast även om Gud ibland ställde till det för Bob-Frank så var Han en bra vän. Han fanns alltid där och lyssnade, även om man rätt sällan fick något konstruktivt tillbaka. För att inte tala om att Han hade en lustig talang när det kom till att dela upp den sista tårtbiten. På nåt underligt sätt blev det alltid flera tårtor över när Gud delat färdigt.

En dag satt Bob-Frank och Gud under ett äppelträd i solskenet och gjorde mest ingenting. Det kunde tyckas som rätt slött av dem, men Gud försäkrade Bob-Frank om att: “allt har sin tid, det finns en tid för allt som sker under himlen.”

Bob-Frank hade haft en fråga gnagande i bakhuvudet ett tag och nu ställde han den till Gud.

- Du, Gud, jag har tänkt på en sak…

- Ja.

- Jo, det är det här med tillbedjan och tro. Varför tycker Du det är så viktigt?

Gud kastade en oförstående blick på sin vän.

- Tycker du inte att Jag förtjänar det? Jag skapade ändå världsalltet och djur och växter och alla er människor.

- Jo. Det är väl klart att man ska vara tacksam, antar jag. Men varför är det så viktigt för Dig? Jag menar, om man får för sig att tillbe någon annan är det ju enkel biljett till Helvetet. Är det inte lite att hota folk?

- Poängen är att om man tillber och tror på Mig så blir man belönad med Himmelriket.

Bob-Frank var tyst en stund som om han tänkte över detta. Sedan prövade han en annan angreppsvinkel.

- Älskar du hela mänskligheten?

- Självklart! Ni är ju alla Mina barn.

- Jag vill inte anklaga Någon, men om jag hade en massa barn och älskade alla av dem, då skulle jag nog ogärna sända nån av dem till evig fördömelse bara för att de fått för sig att nån annan är deras far.

Nu var det Guds tur att bli tyst. Han tänkte efter en stund och sken sedan upp som om han hittat en lösning på ett särdeles knivigt problem.

- Men vad skulle du göra om nåt av dina barn inte sköter sig? Du kan väl inte bara låta dem hållas, eller?

- Nej, jag skulle väl bli tvungen att straffa dem på nåt sätt.

- Ha! Där ser du. Till Helvetet med de otrogna!

- Så Du tycker att om nåt av mina barn får för sig att säga emot mig så ska jag sätta dem i livstids rumsarrest eller ge dem en evighets smisk?

- Du får det att låta så barbariskt. De har ju fått en varning. Det är ju rätt åt dem!

Bob-Frank suckade uppgivet.

- Om Du säger det, så.

- Det gör Jag.

Bob-Frank tänkte för sig själv att Gud hade några väldigt, väldigt lustiga idéer om vissa saker.