Vill klarlägga hur min spirituella resa gått genom livet.

Allra först i mitt liv var jag så kristen som man kan säga att ett barn kan vara. Det vill säga inte alls särskilt kristen. Inte mer ett kristet barn än ett barn kan vara muslimskt, judiskt, hinduistiskt eller buddhistiskt. Ett barn saknar den erfarenhet och kunskap om världen som krävs för att kunna göra ett riktigt val om detta. Men jag följde med familjen i kyrkan vid högtider och ibland gick vi nån annan gång också.

Så i åttan konfirmerade jag mig. Gjorde jag detta av egen vilja? Till viss del. Kände lite press på mig eftersom alla mina storsystrar konfirmerat sig. Var lite med en axelryckning jag konfirmerade mig, fast tanken om Gud fann jag som smått tilldragande. I efterhand ångrar jag dock att jag inte fullt ut tog till vara på chansen att tränga in i kristendomen genom konfirmationen. Jag gjorde det jag skulle, men inte mer än så.

Därefter var jag semikristen. Gud fanns, det kunde jag acceptera, men jag brydde mig inte om honom och han brydde sig inte om mig. Vi hade en sorts överenskommelse. Ville jag ha ett svar var det vetenskapen och förnuftet jag vände mig till, men Gud fick vara med på ett hörn och titta på.

Så kom jag till slutet av gymnasiet och året därefter. Här blev jag gradvis omvänd, om man kan kalla det så. Gud fanns och tron på honom och hans son Jesus Kristus var det enda rätta. Punkt. Jag läste Bibeln och bad mina böner och jag gick i kyrkan så ofta jag kunde. Jag funderade mycket om Guds existens och vilka frågor som uppkommer och vilka svar som ges genom detta antagande. Det var en härlig tid och livet kändes meningsfyllt.

Djupt inom mig grodde dock tvivlet, och så småningom skulle denna växa och bli till en blomma av förnuft. (Följande text, och möjligtvis en del av den tidigare, har mest troligt färgats av Richard Dawkins vars bok “Illusionen om Gud” jag för tillfället håller på att läsa) Allt jag har läst om kristendom, i historieböcker, Bibeln och från diverse andra källor som finns överallt omkring oss, får mig att ifrågasätta kristendomen som slutgiltig sanning. Gamla Testamentet (GT) är mest humbug. Om den Gud som presenteras där vore sann är Han då verkligen inte värd någon tillbedjan, så som han beter sig. I Nya Testamentet (NT) är Gud annorlunda, förlåtande, men de lik som denne Gud har i garderoben från GT, som alltjämt vidhålls som sanning av NT, får hela grejen att kollapsa. Och hur är det med treenigheten egentligen? Jag har verkligen försökt förstå mig på den, men det går inte. Det värsta är att Guds trefaldighet var nåt som slogs fast av ett gäng präster genom en rad kyrkomöten som sammankallades av olika romerska kejsare (förutom en gång då det var en kejsarinna) omkring 300-400 vt. Det osar politiskt maktspel lång väg. Och det här med korstågen… det tänker jag inte ens gå in på.

Så här senaste åren har jag gått mer och mer mot att acceptera det som jag nu ser som sanning: det finns ingen personlig Gud. Det finns mycket som vi inte förstår och kan förklara här i världen, men jag tror inte att vi vinner särskilt mycket genom att tillskriva allt oförklarligt till en okänd entitet som vi väljer att kalla Gud. Varför inte bara säga att: “Visst. Vi förstår det inte än”, istället för: “Visst. Vi förstår det inte, så förklaringen är Gud!”

Finns så väldigt mycket att säga, men jag har nu gått igenom det jag satte som mål att gå igenom: Min spirituella resa.

- Quiquid latine dictum sit altum viditur.