Det sägs att människan är ett socialt djur, och de sociala regler till vilka vi förhåller oss blir ibland väldigt tydliga.

Kom just tillbaka från stan. På vägen dit var vi nästan precis hälften så många passagerare som antalet säten. Detta innebar alltså att alla satt för sig själva med ett tomt säte bredvid sig. Då såg man verkligen hur fasta och accepterade samhällets regler är vad gäller mötet främmande människor emellan: “Du pratar inte med mig så pratar inte jag med dig, ok?” Varför är det så egentligen? Tänk vilket enormt utbyte man skulle kunna få om man började sätta sig bredvid folk man inte känner och bara prata litegrann, när man ändå bara åker buss eller väntar på tandläkaren. Visst, folk kanske skulle tycka man är konstig, och risk finns ju alltid att den man försöker prata med verkligen inte känner för att prata. Men i de flesta fall tror jag ingen har nåt emot det ändå.

Den gräns som dragits av dessa sociala normer är dock för mig inte bara en gräns, utan mer en mur. “Man gör helt enkelt inte så.”  Jag kommer troligen inte att ändra på mig, men det vore intressant om jag gjorde det.

- Quiquid latine dictum sit altum viditur.