Jag tycker inte om kendo.

Jag älskar kendo!

Nu idag hade vi den första riktigt träningen för terminen. Vi hade kunnat vara några fler på plats tycker jag, men vi var i alla fall tillräckliga för att kunna träna utan problem.

Jag blev väldigt trött väldigt fort, men det är väl inte så konstigt efter sommaruppehållet. Vänstervaden kommer vara väldigt stel imorgon (man använder vänsterben väldigt mycket i förflyttningar) och armarna likaså. Då känns det att man lever.

Fick en kommentar av sensei på en manöver jag gjorde under keiko: “Du försöker finta motståndaren att tro att du fintar för att hugga handled så att denne antar att du hugger huvud så att denne blockar huvud så att du kan hugga bål. Det blir för många steg.” Återgiven med egna ord, fast andemeningen är där. Ska tänka på det :D

För övrigt har jag kommit på att jag tycker om kantbitar. (Föstår man inte denna liknelse så refererar jag till ett tidigare inlägg: http://andersfranklin.wordpress.com/2008/08/14/scito-te-ipsum/ ) Kendon är en väldigt stor kantbit bara den, men det var inte det jag tänkte på. Träningen slutade så att jag hade fem minuter på mig att hinna till bussen. Så jag sprang, med rustningen på ryggen och shinaien i handen. Det tog sju minuter! Två minuter för sen alltså. “Ingen fara,” tänkte jag, “Jag tar 7:an istället, som går så man kan hoppa av vid Mjölkuddsberget. Fel sida av berget, förvisso, men ändå hela vägen till berget. Bättre än att vänta i en halvtimme.”

Väl vid Mjölkuddsberget (chansade på vilken hållplats det var. Klev av vid nåt i stil med Lingonstigen) tänkte jag så här (för det var fortfarande en liten promenad till hemma): “Aldrig att den senare bussen ska få hinna hem före mig!” Så jag sprang igen. Sprang i kanske en halv kilometer och tyckte sedan att jag var väldigt trött, men det var då som kantbitarna spelade in. Jag är en obotlig samlare av kantbitar. Så jag fortsatte springa. Och det gick! Jag slog bussen med fem minuter. En liten seger i livet, men en stor seger i ögonblicket!

Visst, ibland får jag konstiga idéer. Men det står jag för, och de konstiga idéerna får mig att må bra.

Mhm. Det var allt jag hade att säga.

- Quiquid latine dictum sit altum viditur.