Så var man tillbaka från en intensiv snabbtur till huvudstaden med omnejd.

Några olika tankar om besöket i ingen särskild ordning:

• Om man ser vattendroppar som rinner längs med flygplansfönstret och tror att det är fåglar som flyger långt borta blir det väldigt svårt att fokusera på dem.
• Brorsan insisterade på att jag skulle pröva att ta på mig all militär utrustning under Regementets dag… och det är tungt. Inte obekvämt, men tungt. Jag menar, den utrustningen väger ju mer än mig! Tungt. Jag visste att det fanns en bra anledning till att jag skippade lumpen.
• Har inte fått träffa min systerson så mycket sen han föddes. Visst, en del, men inte mycket. Det känns tråkigt då man inte riktigt får ett band till honom, och nu är han drygt ett och ett halvt. Men nu hände det nåt jättehärligt när jag var nere. Två gånger! En gång på fredagen när jag kom ner och en gång nu i morse (söndag) strax innan lillgrabben skulle fara iväg tillsammans med övriga familjen (jag var kvar hemma med min blivande svåger för jag skulle med flyget senare). Lekte i allmänhet med grabben och så helt plötsligt ger han mig en kram. En kram. Och helt frivilligt. Underbart! Det kändes i hjärtat på nåt vis.
• Om alla uppsättningar skyltar i flygplanet har säkerhetsbälteslampan mot gången och icke-rökalampan mot fönstret: varför finns det en sådan skylt som har det tvärtom?
• Föreställ dig en man som har en finsk och en polsk förälder och som bor i Sverige så han blir svensk. Föreställ dig sedan att denne man gifter med en portugisiska (det finns nån lustig nationalitetsblandning där också, men den kommer jag inte ihåg). Föreställ dig att dessa två får en son. Föreställ dig sedan att mannen i fråga är barndomskompis till min systers fästman. Föreställ dig vilken multinationell uppslutning av släktingar detta innebär. Föreställ dig sedan dig själv mitt i den smeten med närapå noll aning om vem någon är och nånstans mellan 20 och 30 barn springandes omkring fötterna. Det var min situation i lördags kväll. Trevligt, men påfrestande. För att inte tala om att mina glasögon gick sönder mitt i allt så jag fick fråga barndomskompisen i fråga om en pytte-pytte-pytteliten skruvmejsel för att kunna laga dem mitt i vimlet. Han hittade bara en liten kniv (enligt hans egen utsago: eftersom han ej längre är singel och således blivit av med en massa praktiska saker, som glasögonskruvmejslar), men det löste sig ändå.
• Smet förbi kendoträningen när jag kom till Centrum med flygbussen, men de enda närvarande var två sensei och jag. Inte mycket att titta på det.
• Att flyga är roligt, fast det gör ont i öronen. Såg regnbågen idag.

Så, vad var mitt största utbyte från denna resa? Att träffa föräldrar och syskon och blivande svågern och dennes föräldrar var onekligen trevligt, och jag vill inte förringa dessa, men de där två kramarna av systersonen tror jag ändå toppar listan.

Imorgon: studierna börjar igen. Och jag som bara kommit halvvägs i Tess. Jag har verkligen försökt, men jag somnar hela tiden i den. Boken har sina kvaliteter, men det är helt enkelt inte min sorts bok. Får sätta fart nu sista dagarna innan onsdag…

- Quiquid latine dictum sit altum viditur.