Bob-Frank hade kommit fram till en sak. Han frös om fötterna. Detta var nåt som han inte var särskilt glad åt. Som han inte brukade säga: “Med frusna fötter hoppar man ogärna över bäcken.”

Han provade att sätta upp fötterna mot elementet. Det var riktigt skönt, men han kände sig lite låst. Han kunde liksom inte springa omkring i lägenheten samtidigt. Han försökte några gånger, men nej, fötterna kunde inte vara på två ställen samtidigt. Ibland är naturlagarna alldeles för påstridiga. De borde lära sig att slappna av, tyckte Bob-Frank.

Det var alltså ingen bra lösning. Men då kom Bob-Frank på nåt annat. Skulle han inte ha de någonstans… Han reser sig och går till garderoben.

“Inte där… Inte där… Men hä… Inte där heller, nej… Fast här kanske!” Mycket riktigt. Där fanns de. Gröna och slitna, bortglömda längst in, men ändock alltid redo att rycka in när nöden kallar. Bob-Franks tjocksockar!

Bob-Frank drar på sig dem och hänförs av deras stickiga ullighet. Om fötter kunnat sucka av välbehag skulle hans fötter gjort det nu.

Det är de små segrarna som gör vardagen.

- Quiquid latine dictum sit altum viditur.