Om jag skulle skrivit det här inlägget innan träningen hade det varit svart helt igenom, men nu känns det bättre. Dock har mina tvivel inte dämpats, jag har bara fått lite distans till dem.

Jag tänker inte gå in på exakt vad som ligger och gnager i mig just nu. Tänker bara säga att jag idag fick en sorts uppenbarelse. En väldigt otrevlig sådan som vände upp och ner på alla mina planer. Meningslöshet, tvivel, tveksamhet och två teskedar allmän depression.

Och saker som gick så bra.

Ska försöka att inte gräva ner mig i det här, dock. Sådant här brukar gå över med tiden. Inte genom att tänka, för det är svårt att komma fram till ett definitivt svar (hur mycket man än försöker, och det kommer jag nog göra), men genom att bara låta saker och ting ske som de sker. Låt tidens tand nöta ner problemet till en bagatell…

… till en liten, liten bagatell som likt en sticka ständigt kommer påminna mig om dess existens…

Nej. Sluta tänk på det nu. Fokusera på viktiga saker. Som att sluta säga “okej”…

- Quiquid latine dictum sit altum viditur.