Ni vet det här snacket som pågår i (det som jag skulle vilja kalla för) bakgrunden av verkligheten, det om att förintelsen är en fabrikation av diverse organisationer/nationer som en ursäkt för att… någonting…
Nå. Detta är inget som jag litar på direkt. Jag är rätt säker på (”säker” som i ”100%”) att förintelsen försiggick. Nu vill jag dock, under den tiden som det tar att skriva det här, bara som ett tankeexperiment anamma den andra synpunkten. Vad skulle det betyda för sammanhanget om förintelsen vore en lögn?
Låt mig börja, för att kunna kontrastera mot detta sen, med att omnämna den stora lärdom som jag anser att man kan ta tillvara på genom att utgå från att förintelsen förekom. Den stora läxa som förintelsen gett oss är: ”Det får aldrig hända igen”. Miljoner av människor dödade av sina likar på grund av en snedvriden uppfattning om människovärde.
Kort och gott: Aldrig – Hända – Igen.
Nu ponerar jag att förintelsen faktiskt aldrig ägt rum och att de bevis som talar för förekomsten är falska och likaså alla vittnesmål. Förintelsen förekom ICKE. Vad betyder det, då? Ja, ok, det betyder för det första att allt är en lögn, och det känns ju inte särskilt bra. Men vad bär denna lögn med sig? Jo. Den bär med sig ett arv av ”nej nej nej” gentemot den här sortens utrotning av medmänniskor. Ett så starkt ”nej nej nej” att det etablerats i skolor och samhälle på en fundamental nivå. I Sverige är, bland (vågar jag påstå) en överväldigande majoritet av befolkningen, förintelsen = dumt, dåligt och förbjudet att upprepas. Och om förintelsen då var en lögn… jamen… då är det ju en lärdom som mänskligheten fått gratis.
Ponera att det inte förekom någon utrotning av miljoner judar… Att ingen gasades ihjäl… Att ingen fick slava sig fram till ett nackskott… Och att samhället ändå har satt upp den här tydliga gränsen mot sådant tänkande. Det är en lögn, vill jag påstå, som är värd att upprätthålla.
Så varför envisas med att försöka bevisa att det är en lögn? Vad är målet med det? Jag har aldrig riktigt förstått mig på vad det bakomliggande motivet är hos dessa ”förintelsen är en lögn”-förespråkare. ”Förintelsen var en lögn!”… och? Vadå? Betyder det plötsligt att det är rätt att diskriminera folk? Att göra skillnad på ”ras”?
Varför drivs den här frågan?
- Quiquid latine dictum sit altum viditur.
Ett och ett halvt år efter att du skrivit, tittar jag in här och tackar dig för din reflektion.
För mig är Förintelsen så oerhört intressant, just för att den är förbjuden frukt (inte officiellt förbjudet att ifrågasätta förintelsen i Sverige, men i praktiken).
En reflektion inför din text är att du här resonerar i två lägen, svart/vitt. Så jag frågar dig: Har du satt dig in i vad ”förintelseförnekarna” säger. Faktum är att det inte finns några förintelseförnekare. (Nu kom jag alltså ut som förintelseförnekarförnekare:) ) Jag har letat lite på nätet och det verkar inte finnas någon som förnekar att judar massakrerats under andra världskriget.
Det är framförallt två saker som ifrågasätts av de så kallade revisionisterna:
1) att någon plan att utrota Europas judar funnits, eller order om en ”slutgiltig lösning på judefrågan” utfärdats.
2) att judar gasats ihjäl i ”gaskammare”
Det verkar inte finnas någon som förnekar diskriminering mot, och massdeportation av judar, ej heller arkebuseringar och i vissa fall massakrer.
Det vore intressant att diskutera detta lite grand.
av: Shiveh Rendan den 18 augusti, 2010
, kl. 5:59 e m
Tack för tackandet. ;)
Intressant att återvända till vad jag själv skrivit, och intressant att höra dina tankar.
Jag kan inte påstå att jag är insatt i ämnet, inte mer än det man får lära sig i skolan. När jag skrev detta tror jag att jag läste på en del, men inte alls mycket. Nu är jag dock väldigt rostig.
Jag håller med om att ifrågasättandet av Förintelsen är något som ses väldigt snett på, och det är egentligen felaktigt. Det är ovetenskapligt och åsiktskränkande på en viss nivå.
Då jag inte själv är påläst så får jag ta dig på ditt ord angående 1) och 2). Även om det bär emot att erkänna det (ordentligt emot) så känns det rätt troligt att vad som försiggick under Förintelsen har förstärkts en del. Segrarna skriver historien, som det heter. Den vetenskapliga sfären (stärkt av befolkningens från barnsben etablerade åsikter) är rätt säker på att, som jag förstår det, Förintelsen med någon sorts plan och gaskammare förekommit. Alla är dock inte överens, och vi vet att majoritetens åsikt inte är detsamma som sanningen.
Min poäng med inlägget ursprungligen var ju dock att det inte spelar någon roll ifall Förintelsen är sann eller ej, tanken om den agerar som ett vaccin i världen och kan, även som lögn, bidra till något gott.
av: Anders den 19 augusti, 2010
, kl. 6:13 e m
Jag funderar lite på vad du säger…
Det blir någon slags projektion i det hela.
Man målar upp en fruktansvärd bild (fan på väggen?!), och sedan är man allesammans överens om att det där är fruktansvärt, själva ondskan i sin värsta form, och sedan kommer man överens om att försöka hindra att det sker.
Det sätt som man går tillväga på när man ska hindra att det sker, är att ha nolltolerans mot ”nazism”, d.v.s. allt, även nationalism, protektionism och en hel mängd ismer som antas hänga samman med nazismen nolltolererar och man försöker agera ”tvärtom”.
Men bara ett par år efter andra världskriget tog slut segrade revolutionen i Kina vilket resulterade i enormt många döda (har hört siffran 20 miljoner) och tusen och åter tusen sattes i läger för omskolning och straffarbete etc.
Frågan är om inte ytterst förintelseliknande förhållanden eller kanske något annat värre blev verklighet. Och detta var ju s.k. ”antifascism”, d.v.s. en legitim ideologi. Inte heller åtföljs den av någon åminnelse, så vi verkar inte ha lärt oss något av den. Är vi då skyddade?
Jag tror att kinesiska kulturrevolutionen (orkar inte kolla upp det på wiki) försiggick på 1960-70-talen. Sedan har vi den anarkistiska revolutionen i Kambodja 1976-? med ett antal miljoner (borgerliga) människor brutalt mördade, allt för utopins skull.
Sedan har vi folkmordet i Rwanda som kanske var ”nazistiskt” till sin karaktär (nationalistiskt/etniskt). Där har vi kanske också ett postkolonialt självbedrägeri som är så typiskt för många länder där man fått lära sig att källan till allt ont är de vita européerna, som är mer eller mindre onda till naturen. En del håller fast vid detta genom att hävda att det var Europeerna som gav rwandierna etnisk medvetenhet, d.v.s. att de tidigare befunnit sig i ett slags oskuldsfullt tillstånd där ingen medvetenhet om ras eller folkgrupp funnits. Det är nog ingen tvekan om att ordet etnicitet (från grekiskan) var nytt för rwandierna, men att det inte skulle ha funnits stamkrig innan vi kom dit har jag svårt att köpa.
Så, nu har jag sluntit färdigt över tangentbordet för den här gången. Jag hoppas jag inte låtit för polemisk. Jag kan ha slarvat med fakta ocskå, men det är ju ingen doktorsavhandling så vad spelar det för roll. Jag låter tanken flöda fritt.
PEACE
av: Shiveh Rendan den 23 augusti, 2010
, kl. 12:00 f m