Orfeus och Eurydike

Den grekiska myten om Eurydike hör till mina favoriter. Wikipedia sammanfattar den så här:

”Legenden säger att Eurydike flydde från Aristaios, som hade starka känslor för henne och jagade henne. Hon råkade under sin flykt trampa på en giftorm, blev biten och dog. Orfeus sörjde och spelade musik så fylld av sorg, så att den fick gudar och nymfer att börja gråta. Orfeus beslöt sig för att återföra Eurydike till de levande och gav sig i väg mot dödsriket. När han kom fram så övertalade han med hjälp av sin musik Hades och Persefone att tillåta Eurydike att få följa med Orfeus tillbaka. På villkoret att Orfeus inte fick vända sig om och se på sin hustru, förrän de var uppe i dagsljuset igen. Eurydike var den första någonsin som tillåtits återvända från dödsriket. När de nästan kommit fram, så kunde inte Orfeus höra sin frus fotsteg bakom sig längre, så han vände sig om, och fick se Eurydike dras tillbaka till underjorden skrikande. Det var sista gången han såg sin hustru.”

Det finns ett spel som (vilket förvisso är ett antagande från min sida) inspirerats av myten. Don’t look back heter det och är väldigt simplistiskt, och lite… inte buggigt, men har lite saker som kunnat lösas på nåt annat sätt. Det simplistiska tycker jag tillför väldigt mycket och tonen i spelet ger mig samma känsla som myten.

Slutligen finns det en låt av artisten Loke som, i mitt sinne, har vissa anknytningar till myten, även om dessa troligen är oavsiktliga. I alla fall:

Dessa tre, myten, spelet, musiken, bildar en fin helhet för mig som har som gemensam nämnare dödens tragedi och en människas ovilja att släppa taget. Även om det är fråga om sorgsna saker och vad man skulle kunna kalla för besatthet, så är jag ovillig att känna bara dåliga känslor. Tragiskt, javisst, men det är konst. Underbar konst.

- Quiquid latine dictum sit altum viditur.