Like this:

Vilken blunder jag gjort. Det är NU lucka 1 ska komma. Advent ställde till det duktigt i mitt huvud.

Således… lucka 1:

Sitter just och läser religionspsykologi. Mer specifikt tar boken upp (bland annat) hur man kan förklara religiösa upplevelser från ett psykologiskt perspektiv. En specifik persons upplevelse återgavs som att denne “fick en ljusupplevelse och åtföljande lyckokänslor”. Vidare framgår det att en stor andel av de som haft religiösa upplevelser innan den genomgått en period av depression. Här fick jag en aha-upplevelse, för nåt liknande var jag med om för några år sen.

Jag hade varit deprimerad i ungefär ett halvår. En sommarkväll var jag ute på promenad och tog mig upp på Mjölkuddsberget för solnedgången verkade vara fin. Väl där hände någonting. Solnedgången var fantastisk! I mitt minne är den definitivt den vackraste av de jag hittills skådat. Detta skulle kunna motsvara ljusupplevelsen som nämnts ovan. Jag stod där uppe ett tag, och när jag väl tog mig ner var jag oförklarligt lycklig. Jag var på ett oerhört bra humör och kunde inte sluta le. Den depression jag känt fram till dess var som bortblåst, och inte bara tillfälligt utan faktiskt borta. Jag är fortfarande medveten om vad som gjorde mig deprimerad, men det tyngde mig inte längre. På något sätt hade jag lyckats avvisa de jobbiga tankar som virvlade omkring och som inte gick att göra något åt med intellektuella tankeövningar. Jag genomgick en emotionell formatering.

Så här i efterhand är jag lite förvånad över att jag inte tolkade den här upplevelsen religiöst. Jag var inte kristen just då, men jag hade bara nyligen gått ifrån en genuin tro. Den borde ha färgat min tolkning av uppenbarelsen. Så blev dock inte fallet. Den tolkning jag faktiskt gjorde är rätt… neutral. Jag har inte tänkt på saken så mycket, mer bara accepterat fakta. Jag mådde bättre, då är det bättre. Det närmaste ett svar jag kan komma att tänka på utifrån mitt nuvarande tolkningsmönster är att det som hände var någon sorts reaktion på en av de finaste vyer jag sett. Jag har alltid varit fascinerad av den skönhet som finns i naturen, och det kanske var den som räddade mig nu… naturen i sig, men också att jag var, genom att genom åren medvetet förstärkt den njutning jag får av naturens skönhet, mottaglig för den.

Så föredrar jag att se det, men lika troligt är att det skedde någon sorts kortslutning. Jag har inte så många svar, men funderingar i alla fall.

- Quiquid latine dictum sit altum viditur.