Jag såg på Green Lantern för några dagar sedan. I korthet handlar den om kampen mellan vilja och rädsla där vilja representeras av färgen grön och rädsla av färgen gul. En tanke som väcktes hos mig under filmens gång var att den verklighetssyn som filmen tycktes ge uttryck för var den att känslor är den bakomliggande verkligheten. Inte säker på att denna tolkning fungerar fullt ut, men jag antar tills vidare att den gör det.
Även om det fanns en hel del brister i filmen som film betraktad så fann jag universat tilldragande, och jag tycker att denna dragningskraft påminde om den som jag en gång känt inför kristendomen. En koppling anar jag finns här, och den ligger möjligen just i att känslor av något slag skulle utgöra verklighetens fundament. I Green Lantern har vi vilja och rädsla (och, vad jag förstått, även andra känslor). I kristendomen har vi, skulle jag säga, kärlek. (“Gud är kärlek” och allt det där.) Jag vet inte om alla känner en viss attraktion till denna sorts verklighetsbilder, men jag gör det, dock endast i berättelseform, inte som något jag tror på.
En teori jag har är att det finns två sätt att se på världen. Ett där man externaliserar det som finns inom en, t.ex. gör känslor till verklighetens byggstenar. Ett annat där man internaliserar den fysiska världen, vilket jag inte har ett bra exempel på men jag tänker i vart fall på när man försöker se på världen mer objektivt, vad nu än det betyder.
Jag lämnar nog tanken där. Återkommer om jag får en uppenbarelse.
- Bloggo, ergo sum.
Senaste kommentarer