Såg just på ett klipp från TED (har du 20 minuter till övers så se det), och det fick mig att börja fundera.

I korta drag var det Dan Pink som berättade om hur man kan höja effektiviteten på arbetsplatser och stödde detta med vad som verkar vara robust forskning. Han började med att förklara att den traditionella metoden, att belöna någon, var en metod som fungerade okej (men inte mer än okej) när det arbete som ska utföras är mekaniskt och helt utan krav på kreativitet. Vidare visade han att alternativet till motivation genom belöning, dvs motivation genom känslan av självuppfyllelse, är bra mycket kraftfullare. Han avslutade med att summera det han sagt i några punkter:

1. Belöningar fungerar, men bara för uppgifter som är situerade i ett förvånansvärt begränsat område.

2. Belöningar förintar ofta kreativitet.

3. Hemligheten till hög prestation är inte belöningar och straff, utan den inneboende drivkraften som får oss att göra saker för deras egen skull, för att de räknas.

Som blivande lärare är skolan så klart den arbetsplats som jag finner det mest intressant att fundera om, så därför funderar jag över hur man skulle kunna få in detta tankesätt i skolans värld. Jag har en idé, men innan jag presenterar den behöver jag klargöra hur jag tänker om dagens skola.

Dagens skola har som uttalat mål att förbereda elever för världen och arbetslivet. Detta gör den i mångt och mycket, men det outtalade och omedvetna mål som skolan har är att producera universitetsprofessorer. Om man vandrar den akademiska vägen (som börjar vid sju års ålder eller tidigare) till sin ände så kommer man att landa på ett enda ställe, och det är som professor. Nu är det inte så många som går hela vägen. En efter en tar människor den ena avfarten efter den andra till Sjukvårdsjaur eller Elektrikerås eller Jag-tappade-motivationen-holm, men den akademiska världens E4 leder rakt till professorsposten på ett intet ont anande universitet, även om inte så många kommer fram dit.

Vi behöver inte en oändlig ström av professorer. Således behöver inte skolan vara utformad för att nå det målet, heller.

Nu till min tanke. Varför inte låta elever lära sig det som de vill lära sig? Vissa grundläggande kunskaper som läsa, skriva, räkna och källkritik kommer man inte undan, men utöver det uppnår man kanske bättre resultat om elever själva får lära sig det de känner att de vill lära sig. Säg att man under en, två eller tre dagar per skolvecka låter eleverna själva välja vad de vill lära sig (idrott, svenska, matematik, historia). Med detta menar jag inte att man ska lasta över allt ansvar på eleverna, utan som lärare ska man komma med förslag och hjälpa och motivera, men elevens vilja ska vara i centrum.

Jag tror att en värld där människor lär sig det som de vill lära sig, och således blir sanna experter på, är en bättre värld och leder till en bättre värld.

Vidare bör även lärare få jobba friare, om än att jag inte har någon teori för hur det ska fungera än.

- Quiquid latine dictum sit altum viditur.

Jag älskar att tänka på och att låta mig fascineras av vår värld. Nedanvarande klipp fångar min känsla rätt bra, och då främst där vid 2:00-2:13:

Hittade också ett litet klipp med en bild tagen av MER-A (Spirit) som sändes till Mars för några år sedan. Jag finner det exalterande att det är en bild tagen på Mars. Inse! :D

- Quiquid latine dictum sit altum viditur.

Vad krävs för att en människa ska kunna leva? Vi behöver mat, vatten och luft. Den mat vi äter består, förenklat, av andra livsformer (kött) eller är en produkt av andra livsformer (frukter och grönsaker). Vatten är väte och syre som klumpat ihop sig till vår stora fördel. Luft är en gas från vilken vi inhämtar mängder av syre.

Att greppa den oerhörda utveckling som ligger bakom världen, ja, universum rent av, för att vi ska kunna inhämta allt detta från vår närhet är… omöjligt, skulle jag säga. Vi kan sätta ord på det, men om någon påstår sig greppa det hela är hen en person som har på tok för höga tankar om sig själv eller på tok för låga tankar om universum.

Fundera över saken nu. Luft och vatten. Det är kemiska föreningar som har en miljardgammal historia bakom sig. Genom Big Bang, genom stjärnors masugnar, genom supernovor, genom miljarder ljusår har grundämnen vandrat och förändrats för att slutligen dras till denna vår jord. Här har de processats och slagits samman och långsamt förändrats till den luftskorpa och det vattentäcke som är så fundamentalt för det liv som vi utgör.

Så kom vårt vatten och vår luft till.

Hur är det med vår mat, då? Vad krävs för att den ska finnas? Någon gång i forntiden hände det sig så att någon kemisk förening fick för sig att bli lite mer komplicerad och till och med börja kopiera sig själv. Det är ett stort steg! Från det att det fanns livlöst material som endast förändrades i direkt enlighet med våra fundamentala naturlagar så var det här en liten halvorganism som gjorde något. För första gången (så länge det inte gjorts på någon annan planet innan dess) i universums historia gjorde något något (man kan fråga sig var gränsen går mellan att göra något och att något händer oundvikligt pga fysikens lagar, men det är en annan diskussion).

Alltså: För första gången i universums historia.

Denna händelse var den första fallande brickan i en oerhört lång uppställning av dominobrickor. Efter ett tag utvecklades det i haven, från dessa halvorganismer, encelliga livsformer, följt av flercelliga livsformer. Vissa livsformer levde av grundämnen eller kemiska föreningar, andra av andra livsformer, ytterligare andra av både ock. Sakta men säkert blev livet på vår planet allt mer komplicerat. Det tog sig upp på land, växter slog rot, djur började gå. En del varelser fann sin väg tillbaka ner i havet, andra började flyga, klättra, springa. Arter dog ut, av naturkatastrofer och av rå, objektiv konkurrens, men vissa levde kvar, för de var de som visat sig vara bäst på att överleva.

Så kom vår mat till.

Vad krävs det för att vår mat och vårt vatten och vår luft ska vara tillgängligt för oss? Vår kära planet, vars yttersta skal vi till viss del bebor och vars någon kilometer tjocka luftfilt vi simmar genom, tillhandahåller oss allt detta. Den håller oss bokstavligt talat kvar vid livet, för utan dess enorma massa skulle ingen atmosfär kunnat hållas kvar, eller våra byggstenar kunnat ansamlas för att i en miljard-års-process frammana det som vi kallar för ”du och jag”; det ”du och jag” som förankras vid den knappnålsoas som vi är lämpade för.

Universum är ett gigantiskt (i brist på starkare ord) stort och komplicerat pussel. Att få beundra och förundras av universum… Det är en oerhörd gåva, och oförtjänad sådan, som jag, en liten pixel på en fläck av en bråkdel av hörnet av en pusselbit, fått.

- Quiquid latine dictum sit altum viditur.

Lägger genusbetänkligheter åt sidan och delar med mig av denna tokroliga version av ”om ett träd faller i skogen…”:

”Om en man talar i skogen, och det inte finns någon kvinna i närheten som kan höra honom, har han då fortfarande fel?”

- Quiquid latine dictum sit altum viditur.

Så här tror jag man bör tänka om feminism:

Feminism är ett läkemedel som samhället behöver utsättas för. Men det är ett beroendeframkallande läkemedel som måste tas i små doser under kontrollerade former, för annars blir man beroende och ser bara orättvisor, eller dödar alla de framgångar feminismen skördat genom en tragisk överdos.

Med ett feministiskt perspektiv kommer samhället må bättre, men, för allas vår skull, vi får inte överdriva utan ta det ett steg i taget.

- Quiquid latine dictum sit altum viditur.

Från Warpdrive:

<pync> Visst är det underbart när man skrivit klart ett jättelångt skolarbete i word, och ska layouta det i indesign, så man kontroll-zätar all text, och ska just öppna indesign, när cowboyen i en säger: ”Stäng word innan du öppnar indesign! stäng word!” Efter ett ögonblick av tvekan gör man det. Man stänger Word! Och för den där knastriga sekunden då indesign startar så existerar ens fyra timmar av arbete endast som ett flimmrande låtsasspöke på datorns RAM-minne, redo att försvinna vilken sekund som helst, redo att döda dig!
<pync> MIN FRUKOST KOMMER SMAKA SÅ UNDERBART GOTT IMORGON NU NÄR JAG VERKLIGEN LEVT!

Denna person lekte med elden. Lekte med fyra timmar av sitt liv som hen aldrig skulle kunna få tillbaka. -Detta- är sann våghalsighet :D

- Quiquid latine dictum sit altum viditur.

of Great Time, Crowds, and Friends underlines its opposite.

- Quiquid latine dictum sit altum viditur.

Vädersolstavlan

En affisch med norrsken

En affisch med valar

- Quiquid latine dictum sit altum viditur.

Obi-Wan Kenobi. Sann hjälte.

Orkar ni inte se hela, så titta i alla fall från 3.30.

Tack till Liz som är riktigt bra på att hitta sådana här :)

- Quiquid latine dictum sit altum viditur.

Weakening, på svenska ”försvagning” tror jag, är ett lingvistiskt begrepp för att beskriva att ett ords betydelse förändrats till att betyda något svagare. Mitt favoritexempel är ”awesome” som ursprungligen varit ett annat sätt att säga ”I stand in awe of this” som i stort är att man står fullkomligt tallös inför något. ”Awesome” betyder dock inte detta längre, utan har försvagats till betydelsen ”häftigt”, ungefär. Så ”awesome” har försvagats.

Här på morgonkvisten kom jag att tänka på att samma sak nog hänt med smileyn :). Jag är inte helt säker på hur den användes när den kom, men jag vet att den numera fått sällskap av tex smileyn :D, och innan :D torde :) ha fått vara praxis i de områden där man nu föredrar att använda :D.

Nu kom jag att tänka på att det kanske inte är fråga om försvagning trots allt. Det kan vara narrowing, ”förminskning” eller nåt, som förekommit. Dvs att ett ord som varit mer generellt förändrats i betydelse till något mer specifikt (tex det engelska ”starve” som ursprungligen betydde ”död” och vars semantiska region snävts av till att idag betyda ”död genom svält”, troligen pga att svältdöden var väldigt vanlig under en lång period). Så medans :) först var generellt för positiva känslor så har den nu förminskats till att betyda ”leende” eller ”glad, men inte jätteglad”. De andra positiva känslorna representeras nu av en rad med emotes: ;) :D ;D ^^ :P ;P, och många fler som jag använder mindre i mitt språk.

- Quiquid latine dictum sit altum viditur.