Jag såg på Green Lantern för några dagar sedan. I korthet handlar den om kampen mellan vilja och rädsla där vilja representeras av färgen grön och rädsla av färgen gul. En tanke som väcktes hos mig under filmens gång var att den verklighetssyn som filmen tycktes ge uttryck för var den att känslor är den bakomliggande verkligheten. Inte säker på att denna tolkning fungerar fullt ut, men jag antar tills vidare att den gör det.

Även om det fanns en hel del brister i filmen som film betraktad så fann jag universat tilldragande, och jag tycker att denna dragningskraft påminde om den som jag en gång känt inför kristendomen. En koppling anar jag finns här, och den ligger möjligen just i att känslor av något slag skulle utgöra verklighetens fundament. I Green Lantern har vi vilja och rädsla (och, vad jag förstått, även andra känslor). I kristendomen har vi, skulle jag säga, kärlek. (”Gud är kärlek” och allt det där.) Jag vet inte om alla känner en viss attraktion till denna sorts verklighetsbilder, men jag gör det, dock endast i berättelseform, inte som något jag tror på.

En teori jag har är att det finns två sätt att se på världen. Ett där man externaliserar det som finns inom en, t.ex. gör känslor till verklighetens byggstenar. Ett annat där man internaliserar den fysiska världen, vilket jag inte har ett bra exempel på men jag tänker i vart fall på när man försöker se på världen mer objektivt, vad nu än det betyder.

Jag lämnar nog tanken där. Återkommer om jag får en uppenbarelse.

– Bloggo, ergo sum.

Exakt vad det är som behöver läras i skolan är jag inte alls säker på. Jag är inte heller säker på vilken metod som är bäst för att lära ut vad det nu än är som ska läras ut. Jag är inte ens säker på att det finns en metod som är bäst. Icke desto mindre har jag dock en övergripande tanke om detta.

Jag tänker att man kan dela in utbildning i tre aspekter: Insamling av kunskap, förankring av kunskap och återgivning av kunskap. De två sistnämnda, förankring och återgivning, går hand i hand skulle jag säga. Förvisso gör alla tre det, egentligen, men jag ser en närmare koppling mellan förankring och återgivning. Jag återkommer till dessa tre.

Årtusendena igenom har mänskligheten samlat på sig enorma mängder kunskap. Varje liten kunskapsbit har tagit mycket tid och energi att hitta och förankra. Skolans uppgift är att föra vidare mänsklighetens kunskap på ett så effektivt sätt som möjligt. Fördelen skolan har framför de som skapat all kunskap (om vi säger att kunskap skapas) är att den har tillgång till ”all” kunskap redan. Den behöver inte ägna tid och energi åt att hitta all kunskap. Skolans utmaning är istället att välja vad som ska läras ut och att hitta bra metoder för att lära ut detta.

Återkoppling nu, till insamling av kunskap. Jag tänker att en metod som vore passande är att låta eleverna själva utforska och hitta den kunskap som otaliga generationer innan dem skapat. Självklart vore det inte lämpligt att låta eleverna arbeta utforska med samma förutsättningar som de som först skapade kunskapen. Nej, vad jag förespråkar här är en sorts accelererad utforskning, medvetet planerad av lärarna. Istället för frågan ”När dog Karl XII?” frågar man ”Vem var Karl XII?” och tillhandahåller eleverna utvalt material som de själva får utforska och välja ut intressant information ur. Om de av en händelse i samma veva skulle lista ut när denne kung dog är det kanske en bonus, men det viktiga är att de själva lär sig att utforska. Vissa elever kommer lära sig mer om Karl XII av denna metod, och andra mindre, men jag tror och hoppas att när metoden väl är bekant för eleverna kommer den, oavsett kvantiteten på kunskapsinsamlingen, ge eleverna ett självförtroende och en positiv känsla inför ämnet i fråga.

Förankring och återgivning i deras tur är det sätt på vilket den kunskap som insamlats faktiskt blir kvar i eleven så den kan vara denne till nytta i framtiden. Detta kan ske på en mångfald av sätt, som med allt annat. Förankring sker främst genom repetition, tror jag, men jag anser att läraren bör uppmuntra till en variation av sätt att repetera på. Att läsa om sakerna i en bok som är en annan än den eleven själv utforskat materialet i är ett sätt. Ett annat kan vara att använda sina kunskaper för att göra ett brädspel eller en lek. Då kommer vi så smått in på återgivning. Skulle en elev göra en lek av den insamlade kunskapen kommer denne dels att behöva konstruera leken och i den processen förankra sina kunskaper. Sedan kommer den behöva förklara leken för andra (och med fördel även klargöra kopplingen mellan lekens aspekter och den kunskap denne samlat in), vilket blir en återgivning. Det kan till och med bli en fråga om insamling av kunskap för de elever som eleven förklarar leken för. Traditionell redovisning har en plats här också. Det blir även här en fråga om att eleverna får samla in kunskap från varandras utforskning. På det viset kan de fylla i varandras kunskapsluckor. Förankring genom repetition finns här också, och återgivning så klart. Redovisning kan alltså ha alla funktionerna förankring, återgivning och insamling.

Det ovan som sticker ut kanske är min tanke om accelererad utforskning. Det är dock inte så nytänkande. Barn som forskare är en relativt gammal tanke. Jag tror det kan finnas en poäng i att låta den tanken fortsätta leva sitt liv, dock. Den känns bra. Förankring och återgivning känns självklara, men jag tror det är sällan man tänker på att t ex redovisningar har den funktionen. Redovisningar, enligt min erfarenhet, har en stämpel på sig som att vara ett muntligt prov, mindre som något som eleverna ska lära sig genom. Det är synd. Skulle man få bort den stämpeln skulle, enligt mig, redovisningar överlag bli bättre och elever känna sig tryggare.

– Bloggo, ergo sum.

Notera detta som jag nu skriver
Det kan finnas rim, men de är utan djupare mening
Rader av olika längd, mitt sinne river
Finns ingen koppling, nödrim nu, rening

Jag rimmar nästan alltid på detta sätt
Varannan rad rimmar med varannan rad
Det kan av en slump vara i nån tradition rätt
Men jag saknar flyt, saknar vatten i detta bad

Skriver, mening, river, rening, dessa först
Sätt, rad, rätt, bad, dessa sen
Jag tycker om att orden får styra min poetiska törst
Men jag vill ha mer tanke i den

Mitt största fel, tror jag, är att raderna blir på tok för långa, saknar harmonisk längd
Det kan ställa till det, och gör det därtill
Fina ord är inte allt, de behöver rätt mängd
Det jag nu skrivit, det är vad jag vill

– Bloggo, ergo sum.

Efter närmare ett år fick jag lust att skriva igen. Kanske har jag till slut belastat tegelstenen för mycket. Då måste jag varit väldigt tom i huvudet där i december någon gång. Oavsett anledning så är jag här igen. Vore trevligt om det blir för en längre period, men vågar inte lova mer än att det blir över dagen.

Saker jag är intresserad av just nu är filosofi, spel i undervisning, poesi, filmer och tv-serier. Särskilt nummer tre i listan skulle jag vilja lära mig att utveckla. På sin höjd kan jag rimma, men jag tycker om att leka med ord och det verkar uppskattas ibland. Vill dock att det ska ha bättre grund än ihopslängda rim. Versmått och sådant vill jag lära mig.

Men i alla fall. Bloggen lever igen, för en tid, och det känns bra.

– Bloggo, ergo sum.

Lucka 4:

Satt och pratade med en kompis igår och vi lyckades ta oss från datorsupport till att föra en rätt utförlig diskussion på rim. En tanke slog mig under den konversationen, en tanke som finns där ute i världsmedvetandet och som väl jag hört från och till, men som jag först nu förstod. Genom rim (och diverse versmått och andra poet-grepp) kan man sägas skönja ordens väsen. Jag vill gärna skriva språkets väsen, men det blir ett för djupt påstående. Ponera att jag vill förklara att jag har en liten lägenhet på 28 kvadrat och gärna vill ha en större. Jag kan säga:

(1) Jag har en liten lägenhet på 28 kvadrat och vill gärna ha en större.

Min poäng är framlagd. Det är dock en semantisk poäng, jag tvingar orden in i ett sammanhang pga att jag vill att de ska föra fram ett särskilt budskap, oavsett hur bra eller dåligt de fungerar ihop rent estetiskt. Bryr jag mig om det estetiska skulle jag (t ex) kunna rimma:

(2) Blott kvadrat tjugoåtta
Tänk om jag på lulebo kunde lotta
Ha tur och få mer
Men chansen är inte stor att så sker

Så. Inget bra rim, medges, men det duger för att föra tanken vidare. Jag fick fundera ett tag innan jag fick ihop rimmet. För att få det att fungera fick jag till slut lägga in mer än i det ursprungliga budskapet. I (1) finns ett konstaterande och en önskan. I (2) finns konstaterandet kvar, men istället för bara en önskan finns nu inbakat hopp och misstro. För att jag skulle kunna föra fram mitt budskap medels rim tyckte jag att den enklaste vägen var att fylla ut med lite extra ord och lite mer… känsla, så att säga. Självklart var jag inte tvungen att göra det (fanns med all säkerhet nåt sätt att kombinera rim och innebörd utan extra fluff), men jag tycker det blev lättast så. Att inte låsa mig till betydelsen utan låta orden och hur de låter styra mitt val ger en annan form till budskapet. En form som är estetiskt istället för semantiskt grundad.

Sidospår: Det här påminner mig vidare om en sorts filmer som inte fått stor genomslagskraft. Jag är inte så insatt i vad de kallas eller så, men konstfilm kan vara ett bra samlingsnamn. Vissa har i olika grad valt att skala bort berättelsen från filmskapandet och istället låtit filmen kretsa kring det estetiska. Det kan t ex göras genom att man komponerar olika klipp så att de har liknande färger på samma platser i ”rutan” trots att det är helt olika scener. Ett exempel på en film som har ett helt annat fokus än den traditionella filmen är ”Man with a Movie Camera” som är en entimmesfilm med massa klipp från vardagen (folk som går, maskiner som arbetar etc.) hopsatta för att ge ett sorts mönster.

Lucka 5:

Jag spelar för tillfället Final Fantasy IX. Har gjort så ett bra tag nu. Spelar nån vecka, låter det ligga nån vecka, spelar nån vecka, osv. Jag trivs med det spelet. Jag har två saker att säga om det.

För det första: jag spelade idag igenom en scen där huvudkaraktären får reda på sin bakgrund (en hjälte utan en ordentlig minnesförlust är ingen hjälte alls!) och blir rätt deprimerad av det. Helt plötsligt blir stämningen väldigt tryckt och en speciell musik går igång som gav mig en förebådande känsla. Det här var stort, det här skulle bli ett av de största ögonblicken i det här spelet och (vad mig anbelangar) Final Fantasy-serien… OM spelutvecklarna valt att dra den här depressionen nog långt vill säga. Det hade de inte. Scenen förblir stor, men inte alls vad den kunnat bli. Det som kunnat bli en några timmar lång djupdykning i huvudkaraktären slutar med ett pep-talk och en axelryckning. Jag är lite besviken på det.

För det andra: Vivi är en black mage i FFIX och därtill min favoritkaraktär (om än att det är svårt att utnämna en) bland spelkaraktärer. Han är så fundersam och osäker, men tar sig ändå i kragen och gör det som behöver göras. Därtill är hans funderingar av existentiell karaktär och lyfter en del intressanta frågor om liv, död och identitet. Huvudkaraktärens berättelse är väl intressant på sitt sätt, men att få reda på mer om Vivi har varit motivationen för mig genom större delen av spelet. Go Vivi! :D

– Quiquid latine dictum sit altum viditur.

Ingen lucka igår, men då blir det två idag.

Lucka 2:

Jag är i ett underligt mellanläge just nu. En känslohybrid har infekterat mig. Åh ena sidan är jag sjuk och omotiverad och vill bara göra ingenting, men å andra sidan vill jag ut på långpromenad, titta med teleskopet och skapa. Jag tror (och hoppas) att jag är på väg ut ur en rätt oproduktiv fas. Varit där i en månad eller så och det är… i längden deprimerande. Min tanke är att sätta mig ner och skriva lite efter det här inlägget. Får se om det blir nåt av med det. :)

Lucka 3:

How I met your mother… äger!

– Quiquid latine dictum sit altum viditur.

Vilken blunder jag gjort. Det är NU lucka 1 ska komma. Advent ställde till det duktigt i mitt huvud.

Således… lucka 1:

Sitter just och läser religionspsykologi. Mer specifikt tar boken upp (bland annat) hur man kan förklara religiösa upplevelser från ett psykologiskt perspektiv. En specifik persons upplevelse återgavs som att denne ”fick en ljusupplevelse och åtföljande lyckokänslor”. Vidare framgår det att en stor andel av de som haft religiösa upplevelser innan den genomgått en period av depression. Här fick jag en aha-upplevelse, för nåt liknande var jag med om för några år sen.

Jag hade varit deprimerad i ungefär ett halvår. En sommarkväll var jag ute på promenad och tog mig upp på Mjölkuddsberget för solnedgången verkade vara fin. Väl där hände någonting. Solnedgången var fantastisk! I mitt minne är den definitivt den vackraste av de jag hittills skådat. Detta skulle kunna motsvara ljusupplevelsen som nämnts ovan. Jag stod där uppe ett tag, och när jag väl tog mig ner var jag oförklarligt lycklig. Jag var på ett oerhört bra humör och kunde inte sluta le. Den depression jag känt fram till dess var som bortblåst, och inte bara tillfälligt utan faktiskt borta. Jag är fortfarande medveten om vad som gjorde mig deprimerad, men det tyngde mig inte längre. På något sätt hade jag lyckats avvisa de jobbiga tankar som virvlade omkring och som inte gick att göra något åt med intellektuella tankeövningar. Jag genomgick en emotionell formatering.

Så här i efterhand är jag lite förvånad över att jag inte tolkade den här upplevelsen religiöst. Jag var inte kristen just då, men jag hade bara nyligen gått ifrån en genuin tro. Den borde ha färgat min tolkning av uppenbarelsen. Så blev dock inte fallet. Den tolkning jag faktiskt gjorde är rätt… neutral. Jag har inte tänkt på saken så mycket, mer bara accepterat fakta. Jag mådde bättre, då är det bättre. Det närmaste ett svar jag kan komma att tänka på utifrån mitt nuvarande tolkningsmönster är att det som hände var någon sorts reaktion på en av de finaste vyer jag sett. Jag har alltid varit fascinerad av den skönhet som finns i naturen, och det kanske var den som räddade mig nu… naturen i sig, men också att jag var, genom att genom åren medvetet förstärkt den njutning jag får av naturens skönhet, mottaglig för den.

Så föredrar jag att se det, men lika troligt är att det skedde någon sorts kortslutning. Jag har inte så många svar, men funderingar i alla fall.

– Quiquid latine dictum sit altum viditur.

Min röst är nästan helt borta nu. Invigde dagen med att läsa religionspsykologi. Tror det kommer bli ett intressant moment det här. Har känslan att det är det här som jag väntat på under den här kursen. Var till ICA pga luftöverflöd i kylen. På vägen hem kom jag att tänka på följande:

Beröringspunkter mellan yrket plantbas och lärare:

– Ens uppgift är att i förväg ha kunskap om området.
– Man bör ha tänkt till om området. Hur ska jag på lättaste sätt markera upp för plantörer/vägleda elever?
– Väl där på området med plantörer/elever kan vad som helst hända.

– Quiquid latine dictum sit altum viditur.

Glad första advent!

Kom på att det kan ju vara en trevlig sak att skriva nåt varje dag fram till jul nu. Visst, det kommer inte att hända, men en trevlig sak vore det ändå.

Således, Ventilera tegelstenen:s lucka 1:

Sjukling är jag för tillfället med allt vad det innebär. Hostattacker, nästäppa och en röst som… den är inte sångvänlig helt enkelt. Till följd av detta har jag idag bara slöat och slappat. Bland annat har jag sett på Casino Royale, och jag måste säga att det var en helt okej film. Den gav en trovärdig (typ) bakgrund till Bond vilket är välkommet. Typisk Bond-film skulle jag väl inte kalla den, men den hade dragen där. En sak som var så löjligt överdrivet så jag skrattade (läs: hostade) högt var när Bond fick syn på en lättklädd kvinna som red över stranden på en vit häst (och ja, vi vet alla vart det leder sen). Jag hyser inga tvivel om att det var ett högst medvetet val av regissören, men… kom igen. Underhållande film var det i alla fall.

Nu kanske ni undrar vad som var luckigt med det här inlägget. Dagens tanke kanske jag borde kalla det istället, men lucka ligger mer i tiden känner jag. :)

– Quiquid latine dictum sit altum viditur.

Nu var det längesen jag skrev något. Varvade just Final Fantasy IV och blev sugen på att skriva om spel, så då tar jag upp tråden igen. :)

Romantisk förhållanden i spel blir sällan särskilt djupgående. Lite lockande är det att ta nåt från just FFIV, men jag kan inte påstå att nåt av de romantiska förhållandena där är märkvärdiga. I Mass Effect 1 och 2 har man möjlighet att satsa på ett förhållande med någon av ens besättningsmedlemmar, och konversationerna som leder upp till en mer intim relation är intressanta och välbyggda. Jag får nog säga att just där är nog relationen som man kan utveckla med (i Mass Effect 2) Tali’Zorah nar Rayya (Tali) den jag tycker bäst om. Har förvisso inte provat på alla, men tycker den är fin. Det är så att Tali är en quarian, en livsform som har väldigt dåligt immunförsvar och således alltid måste gå omkring i en skyddsdräkt som helt isolerar från omgivningen.

Allt eftersom spelet fortskrider och man ”satsar” på Tali börjar hon vilja förbereda ett sätt för henne att kunna öppna dräkten så att man kan få se hennes ansikte och, tja, i slutänden ha lite roligt. Det sistnämnda är dock inte poängen med det hela, tycker jag. Det fina är att utvecklarna här, enligt mig, låter Tali symbolisera en känslomässigt väldigt osäker person. Hennes dåliga immunförsvar skulle kunna symbolisera bräckliga känslor och skyddsdräkten (som en quarian livet igenom i stort sett aldrig tar av sig) en sköld som håller omgivningen på avstånd så att känslorna inte ska skadas. Spelet igenom pratar hon mycket om hur hennes forskningsarbete fortskrider med att göra det möjligt att ta av sig skyddsdräkten utan att dö, vilket då blir en sorts yttre representation för en känslobräcklig människas väg till att slutligen våga blotta sina känslor.

En liten bonusrelation att nämna är den i Giants: Citizen Kabuto mellan Baz och Delphi. Den är helt galen och saknar egentligt djup, men det är ändå fint (på nåt sätt) att de förblir ett par även efter att Delphi förvandlats till ett gigantiskt monster vars stortå är ungefär lika stor som Baz.

– Quiquid latine dictum sit altum viditur.